Till en vän jag adresserat förr.
Jag funderar på att radera ditt nummer. Nog för att det är lätt att hitta igen, men mer som en symbolisk handling. Vi ses aldrig, vi gör aldrig några ansträngningar för att ändra på det heller. Jag fick höra att du inte har tid med mig till min 30-årsfest ens. Det gör mig ledsen.
Jag kan inte för en sekund tro att någon av oss trots jobb och andra sysselsättningar har så mycket att göra att man bara kan ses en gång om året. Det är ingen naturlig sak eller lag att människor "växer ifrån varandra" (gud vad jag hatar det uttrycket). Inte när man varit så bra vänner. Och bara för att jag väljer ett annat sätt att leva mitt liv så dömer jag inte dig, och så finns ju vår grundläggande vänskap där någonstans. Men kanske inte hur länge som helst.
Jag ser inte på vänskap som så mycket annorlunda än andra förhållanden. Jag tänker, som jag sagt förut, inte komma i andra...eller femte hand efter allt annat, då är jag hellre utan. Oavsett vad det gäller.
Och du läser förmodligen inte detta, men om du mot förmodan skulle göra det; vad ska vi göra åt detta? Vill vi? Kan vi?
Det känns som om det här är årets, hittils *(hur sjutton stavas det? haha),
*finaste dag.
Igår jobbade jag min sista dag på fabriken, än en gång. Men det k...
2 dagar sedan
5 kommentarer:
att växa ifrån varandra är väl ändå ganska naturligt? man får nya erfarenheter och värderingar, och tillslut inser man att man inte har något att prata om längre... Man utvecklas ju åt olika håll.. Kan inte påstå att jag är samma person nu som jag var för tre år sedan, och självklart påverkar det mina relationer till andra
Fast oftast är man innerst inne samma personer, och om man dessutom märker att man faktiskt har en massa att prata om och att man skrattar åt samma saker som förr de få gånger man träffas, så känns det där med ifrånväxt som något konstruerat att skylla på i brist på annat.
Att man däremot kan ha växt ifrån vänner man inte haft som vuxen är en annan sak.
Jag tänker som så att man måste se på vänskap som ett välåldrat äktenskap. Inte är det så att två personer lyckas vara gifta i femtio år av ren och skär tur, det ligger nog en hel del jobb, lycka, sorger, försonelse och tillit och allt möjligt annat bakom det.
Det är de som stannar ihop, medan de som växer ifrån människor skiljer sig. (Givetvis en generalisering, det kan ju ha andra orsaker också, men nog ligger det rätt mycket ansträngning bakom alla långa relationer.)
Med andra ord kommer jag att slkilja mig, för att jag växer ifrån folk? Tror inte att jag kan tro på det...
Jag sa att det var en generalisering från min sida, tycker bara att man ska vårda alla relationer lika ömt.
Och det är så mycket mer som hör till den här historien om min vän sedan länge som jag inte tänker dela med mig av här, men som förmodligen skulle göra det lättare att förstå min tankegång.
Skicka en kommentar